Valfrihet inom äldrevården?
Jag tänkte på en sak, den där äldrevårddebatten, du vet. Den borgerliga regeringen och dess väljare har förespråkat valfrihet inom äldrevården och det har nu blivit verklighet. Vi ser det alla på nätet när våra fingrar scrollar förbi ännu en skandal hos Carema, Attendo eller nåot av de andra. De stora rikskapitalbolagen driver en stor del av de privata äldreboendena, väldigt få drivs utan vinstuttag, och mer ska privatiseras. Regeringen försöker nu bestämma att alla komuner och landsting måste införa LOV (lagen om valfrihetssystem). Anledningen, eller argumentet är att de gamla ska få större valfrihet. Man ska ha rättighet att välja mellan kommunalt boende eller någon av de privata. Tanken är att de gamla självklart väljer de boenden där de får bäst service. En traditionell tanke som nu sätts in i ett nytt sammanhang.
Men jag ställer mig frågande till vilken valfrihet det är borgarna vill åt. Är rätten att välja mellan Attendo och Carema viktigare än rätten att få välja mellan att få gå ut och promenera eller att ha en pratstund med sin vårdare? Valen i vardagen är självklart viktigare, dessutom många fler.
Konsumenternas makt ska utveckla och förbättra vården, är tanken, men frågan är hur många äldre som orkar byta boende gång på gång tills de hittar ett där de blir omhändertagna på ett mänskligt sätt. Var ligger det boendet i så fall? Äldre som nu är i den privata, vinstdrivande sektorn har ofta hamnat där för att kommunen har sålt boendet. Om de skulle välja nytt boende ofta skulle de flesta troligen ändå välja den kommunala vården eller en idéell organisation eftersom det i dessa alltid läggs mest pengar på kunderna. Inte till cheferna.
LOV tvingar kommuner att ha minst ett privat äldreboende. Lov tvingar människor att bo på kontoret hos riskkapitalbolag.
